6. Hur instabilitet i känslolivet utvecklas
En emotionellt instabil personlighet utvecklas under en lång tid. Att en instabilitet utvecklas kan inte förklaras med någon enskild upplevelse eller någon egenskap hos individen. Man tror att det finns olika utlösande faktorer, det vill säga saker som ökar sannolikheten för att en person kommer att utveckla ett instabilt känsloliv.
En gång trodde man att människorna föds som oskrivna blad. I dag vet man att redan nyfödda har olika medfödda fallenheter och egenskaper. De påverkar hur vi upplever den omgivande världen, hur vi växelverkar med den, hur vi beter oss och hur andra människor förhåller sig till oss.
Utvecklingen av ett instabilt känsloliv beskrivs med en biosocial modell. Enligt modellen utvecklas inte färdigheterna i känsloreglering fullt ut när ett barn med en medfödd känslighet växer upp i en miljö där hen av en eller annan orsak inte lär sig de känslomässiga färdigheter som behövs för att hen ska klara sig med sin känslighet.
I videon berättas mer om hur ett instabilt känsloliv utvecklas.
Utveckling av emotionellt instabil personlighet
Temperament avser våra medfödda och nedärvda färdigheter, fallenheter och reaktionssätt. Dessa egenskaper är relativt bestående och utgör grunden för personlighetsutvecklingen.
Temperamentsdrag som är förknippade med instabilitet i känslolivet är negativ emotionalitet (fallenhet för att uppleva kraftiga negativa känslor) och dålig självstyrning. Forskning visar att sensationssökande hos män och trygghetssökande hos kvinnor kan påverka mottagligheten för instabilitet i känslolivet.
Biologisk sårbarhet innebär att det i temperamentet finns en emotionell känslighet och en fallenhet för att uppleva kraftiga negativa känslor. I sådana fall väcks i synnerhet negativa känslor lättare och är starkare än vanligt, och även relativt små händelser kan orsaka ett nästan outhärdligt känslotillstånd. Dessa drag syns redan hos små spädbarn i form av till exempel gråtighet.
Inget temperament är i sig bra eller dåligt. Ibland stämmer dock uppväxtmiljön dåligt överens med barnets temperament. Till exempel förstår socialt mycket aktiva föräldrar inte nödvändigtvis ett socialt tillbakadraget barns behov. Föräldrarna kanske åsidosätter barnets behov av att närma sig situationer långsamt eller så kanske de ser barnets tillbakadragenhet som en svaghet. I sådana fall kan föräldrarna oavsiktligt förhålla sig till barnet på ett sätt som får hen att känna att hen är fel.
Även tunga händelser i livet gör personer med ett emotionellt känsligt temperament mottagliga för problem med känsloregleringen. Sådana händelser kan vara bland annat relationskriser eller ekonomiska svårigheter, som visserligen påverkar vem som helst genom att orsaka ångest och stress, men som en emotionellt mycket känslig person reagerar mycket kraftigt på. Upprepade kraftiga negativa känsloupplevelser kan göra en person mottaglig för till exempel depression.
Barndomens och ungdomens uppväxtmiljö har stor inverkan på utvecklingen av instabilitet i känslolivet. En förringande och icke validerande uppväxtmiljö avser en miljö där barnets behov inte beaktas, ofta oavsiktligt, eller som är direkt skadlig eller farlig.
I videon berättas om hur uppväxtmiljön inverkar på hur färdigheterna i känsloreglering utvecklas.
Påverkan av uppväxtmiljön
Olika miljöer är icke validerande för olika temperament. På samma sätt som olika djur eller växter trivs i olika miljöer på grund av sina olika medfödda behov, klarar sig även människor bäst i barndomen när miljön är lämplig för det egna temperamentet. Människor kan dock lära sig att reglera sina känslor och klara sig bra i många olika slags miljöer.
Ett barn som växer upp i en icke validerande miljö lär sig inte att tåla svåra situationer, eftersom hen inte har fått tillräckligt med stöd för att reglera svåra känslor. Det kan hända att hen inte lär sig att identifiera och sätta ord på känslor eller att lita på sina känslor eller tolkningar av händelser.
Om ett barn upplever att hen inte blir hörd kanske hen lär sig att ta till ytterligheter för att få omgivningen att reagera. Till exempel att skada sig själv kan kännas som det enda sättet att få andra att förstå hur outhärdliga känslor man har. Om man i uppväxtmiljön sätter upp mål för barnet som det inte kan uppnå (till exempel att det inte får gråta) och straffar barnet när det misslyckas kan barnet anamma en uppfattning om sig själv som på något sätt misslyckat eller dåligt. Då kan det hända att hen också börjar straffa sig själv för ”misslyckanden”.
Anknytningsmönstret är en tillägnad uppfattning om andra människor och mänskliga relationer. Anknytningsmönstret uppkommer under de första levnadsåren. Det förblir rätt så oförändrat genom hela livet, och hos vuxna aktiveras anknytningsmönstret vid övergångsperioder i livet samt i stressande eller traumatiska situationer. Trygg anknytning är det vanligaste anknytningsmönstret. Svårigheter att reglera känslor hänger ofta samman med en otrygg eller kaotisk anknytning.
Ett barn som känner att det får trygghet när det är i nöd utvecklar ett tryggt anknytningsmönster. Ett tryggt anknutet barn vågar utforska världen, eftersom hen vet att hen vid behov kan ta stöd av föräldrarna. I vuxenlivet kan en tryggt anknuten person uttrycka sina känslor också i stressande situationer, eftersom hen förutsätter att hen blir hörd och får hjälp.
Ett barn som har vuxit upp i en inkonsekvent känslomässig atmosfär kan utveckla ett otryggt ambivalent anknytningsmönster. Om förälderns reaktioner på barnets känslouttryck varierar på ett oförutsägbart och överraskande sätt lär sig barnet att vara på sin vakt och försöka förutse förälderns känslotillstånd. Hen försöker bete sig på ett sådant sätt att hen inte väcker några negativa reaktioner hos den vuxna, men kan å andra sidan försöka få den vuxnas uppmärksamhet genom extrema känslouttryck. I vuxenlivet observerar en ambivalent anknuten person ofta andra människors känsloreaktioner och försöker undvika konflikter på bekostnad av sina egna känslor.
I miljöer med torftiga känslomässiga uttryck utvecklas ett otryggt undvikande anknytningsmönster. Barnet lär sig att undvika känslouttryck när hen tillägnar sig den uppfattningen att hens känslor inte har någon effekt på föräldrarna. En vuxen med undvikande anknytning kan ha svårt att lita på andra människor och låta andra människor komma nära.
Kaotisk anknytning är starkast förknippad med psykiska symtom. Ett sådant anknytningsmönster kan utvecklas i en miljö som är mycket inkonsekvent och skadlig för barnet. Föräldrarna har varit opålitliga eller till och med farliga.