8. För de närstående

Många funderar på hur de på bästa sätt kan hjälpa den närstående med en emotionellt instabil personlighet och gör sitt yttersta för att den närstående ska må bättre. Alltid när en närstående är sjuk kan man själv också behöva mycket stöd. Därför är det viktigt att komma ihåg att ta hand om sitt välbefinnande, lära sig att identifiera vilka faktorer som ökar välbefinnandet och prioritera att ta hand om sig själv. Genom att öva på att kommunicera direkt och uppriktigt om ditt välbefinnande säkerställer du både dina egna resurser och relationen till din närstående. 

Impulsiva reaktioner eller skadligt beteende mot sig själv eller andra hos en person med emotionellt instabil personlighet kan väcka svåra känslor, oroa och belasta den närstående.Om instabiliteten i hög grad belastar relationen mellan dig och din närstående kan du som närstående söka hjälp och stöd hos till exempel en närståendeförening och deras kamratgrupper. 

Återhämtning

Tillräcklig återhämtning är en förutsättning för välbefinnande. Återhämtning innebär att kroppen och sinnet återhämtar sig från belastning. Man behöver dock inte undvika belastning. När det finns en balans mellan belastning och återhämtning mår både sinnet och kroppen bra. 

Oavsett om belastningen är trevlig eller otrevlig, fysisk eller psykisk, är det bra att tänka på några tumregler: 

1. Ju längre en sak upprepar sig i samma form, desto mer belastande är den. 
2. Ju större och plötsligare en förändring är, desto mer belastande är den.
3. Genom att göra andra saker än de som orsakat belastningen återhämtar man sig från den. 

Fysisk och psykisk återhämtning är kopplade till varandra. Om sinnet är belastat kan man upptäcka att man inte heller klarar samma fysiska belastning som vanligt och tvärtom. När man är belastad kan det ta sig uttryck i till exempel irritation, kraftlöshet och sömnsvårigheter.

Det viktigaste för att kroppen ska återhämta sig är mångsidig kost, motion som man gillar och tillräckligt med sömn. Sinnet i sin tur återhämtar sig bäst när man får vara i kontakt med människor som är viktiga för en och göra saker som känns betydelsefulla. Att ge en närstående stöd kan i bästa fall också göra ens eget liv rikare. Å andra sidan behöver sinnet även frivilliga aktiviteter, det vill säga aktiviteter som man själv väljer, och möjligheter att lära sig nya saker eller utvecklas till exempel genom en hobby. 

När man ser på sitt välbefinnande och sin återhämtning är det bra att komma ihåg att man inte behöver prestera återhämtningen eller ta någon stress över den. I bästa fall bidrar det till en balanserad vardag när man känner igen tecken på belastning och använder sig av olika metoder för att återhämta sig.

Att hålla fast vid sina gränser och säga nej till saker som man inte vill göra kan hos en del väcka starka känsloreaktioner och utlösa beteenden utifrån dem. Ibland kan de närstående också vara rädda för känsloutbrott som beror på instabiliteten och när de aktar sig för dem upprepade gånger sätta den andras behov före sina egna. En del är vana att prestera och ta för mycket ansvar, och den rollen kan vara svår att släppa. 

Benägenheten att ta på sig andras känslor och skydda sig själv eller den andra från svåra känslor är på lång sikt skadlig för båda. När man inte gör saker som man själv vill eller behöver, utan hjälper sin närstående mer än man har förmåga till, börjar man känna ilska och frustration gentemot den man hjälper.

Att hålla fast vid sina gränser hjälper en att förhålla sig empatiskt och vänligt mot ens närstående. Att konsekvent sätta gränser skapar på lång sikt även förutsägbarhet och en känsla av trygghet, vilket en person som lider av instabilitet behöver i sina mänskliga relationer.

Stärk dina gränser genom att fundera över i vilken utsträckning du kan hjälpa din närstående och tydligt kommunicera med hen. Grunden för stöd och hjälp är en öppen och uppriktig växelverkan med alla. Du kan uppriktigt berätta för din närstående vilka saker du är beredd att göra: hur du kan hjälpa, vid vilka tider och hur du kan nås, vilka saker du kan ta hand om eller hurdant beteende du tycker är acceptabelt. Om du känner dig trött, har andra planer eller inte vill göra en sak, våga säga nej. Du har rätt till ett eget liv och egen tid, och du är inte skyldig att alltid vara tillgänglig och nåbar. Du kan inte bära ansvar för din närståendes känslor, känsloreaktioner och beteende, och hen är i sin tur inte ansvarig för att dina gränser inte överskrids när du hjälper hen. 

Du kan stärka dina gränser även genom att se till att du har tid och utrymme i din vardag för saker som är viktiga för dig. Till exempel kan vänner och hobbyer fungera som gränser så att den nära mänskliga relationen inte blir för dominerande. Ju bättre man känner sig själv, identifierar sina känslor och kan lyssna på sina behov, desto enklare är det att agera så att de egna gränserna inte överskrids.

För både den som har en emotionellt instabil personlighet och hens närstående är det bra att få tillförlitlig information om instabilt känsloliv och behandlingen av det. 

Instabilitet i känslolivet är förknippat med många slags missuppfattningar eller föreställningar, som kan inverka negativt på behandlingen och de mänskliga relationerna. Det är bra för den närstående att lära sig att ge akt på sina föreställningar och tolkningar samt vilka känslor och incitament till handling som de väcker.

Även om man mot bakgrund av forskning vet att det finns goda möjligheter att tillfriskna från instabilitet, tror många ändå att man inte kan ändra på ett instabilt känsloliv. Om man som närstående själv inte tror att förändring är möjlig kan man inte nödvändigtvis ge den närstående stöd i att göra förändringen. Viljan att skydda den närstående från besvikelser kan till och med leda till att man utan att man vet om det är ett hinder för den närståendes strävan efter förändring och tillfrisknande. 

Uppfattningar om att instabila personer är besvärliga och agerar avsiktligt för att förarga andra eller att de bara försöker få uppmärksamhet genom sitt agerande är tyvärr vanliga. Sådana förhållningssätt syns till exempel när det som en person med instabilt känsloliv upplevt och berättar om inte tas på allvar. När man lär sig att se på besvärligt beteende som uttryckligen en svårighet att reglera känslor kan empati och acceptans bli en del av växelverkan. Det är något helt annat att tänka att den andra saknar färdigheter i känsloreglering, att hen kanske inte kan uttrycka sina känslor uppriktigt eller inte ens själv förstår sin känsloupplevelse fullt ut och därför drivs till att agera på skadliga sätt, än att hen bara är besvärlig. 

Det är möjligt att lära sig färdigheter i känsloreglering, men för det behöver den emotionellt instabila stöd av både sina närstående och en expert. När man lära sig färdigheter i känsloreglering är det till hjälp att öppet prata om känslor, sätta namn på och beskriva sina känslor samt visa empati och intresse för vad den andra lär sig. Ni kan tillsammans diskutera frågorna i detta informationsprogram och fundera över hur de återspeglar din närståendes känslovärld och liv. 

Som närstående är det bra att försöka ha en accepterande inställning gentemot både sin egen och den andras situation. Acceptans betyder inte att man borde tycka om problem och svåra upplevelser eller att man skulle förbli passiv till dem. Att acceptera fakta som de är ger plats för alla känslor, för empati och handling som leder till lösningar. 

En del saker är svårare att acceptera än andra. Till exempel hurdant väder det är i dag är troligtvis enklare att ta som ett trevligt, neutralt eller tråkigt faktum än det att man har bråkat med den närstående eller att man känner sig trött, orolig eller arg. Men man kan på samma sätt som med vädret försöka acceptera både sina egna och andras känslor som trevliga, neutrala eller tråkiga fakta. 

Hur accepterar man? 

• För att du ska kunna acceptera dina känslor behöver du ge dem utrymme och tid. Stanna alltså upp: ta en paus från allt du håller på med. Fäst ömsint din uppmärksamhet vid vad du upplever just nu. Hurdana tankar lägger du märke till i ditt sinne, vilka känslor lägger du märke till i ditt sinne och din kropp? 
• Försök lägga märke till huruvida du i ditt sinne börjar döma dina tankar och känslor (”så här får man inte tänka”, ”vilken löjlig känsla”, ”vad är det egentligen jag klagar på?”). Det är bra att bara försöka notera sådana dömande tankar. Man behöver inte klandra sig själv för att de dyker upp i tankarna. 
• Man kan fråga sig själv vilka saker man kan och inte kan påverka i detta ögonblick. Om det som man inte kan påverka är det bra att konstatera: ”Nu är det så här. Jag tycker att det här känns trist och jag önskar att jag kunde ändra på saker och ting. Men just nu kan jag inte göra någonting åt saken.”
• Fäst uppmärksamhet vid vad du kan påverka och hurdant agerande som i situationen skulle stämma överens med dina värderingar och använd dig vid behov av olika tekniker för problemlösning. Det är enklare att acceptera saker som känns tråkiga när man vet att man gjort det man kan. 

Du kan ärligt säga till om du inte accepterar din närståendes agerande, men samtidigt betona att hen ändå är viktig och att du håller hen kär. Att inte acceptera är inte samma sak som att lämna den närstående ensam och utan stöd eller trygghet. Det är värt att anamma ett sådant dialektiskt förhållningssätt, där motsatta sidor kan existera samtidigt, och uppmuntra även de närstående till det. 

Det bästa sättet att hjälpa vem som helst i en svår situation är ofta att ge hen stöd med grundläggande saker i vardagen. I synnerhet när den andra befinner sig i en akut kris är det allra viktigaste att se till att hen sover tillräckligt, äter, tar sina mediciner om sådana har ordinerats och undviker att använda rusmedel. Man kan även uppmuntra den närstående att röra på sig och göra andra saker som hen gillar. Man kan även ge sitt stöd genom att göra dessa saker tillsammans. 

Genom sitt agerande och sin kommunikation kan den närstående även vara en viktig källa till trygghet för den som är emotionellt instabil. Det är av högsta vikt att den närstående är konsekvent och pålitlig, eftersom instabilitet kan var förknippad med en stark känsla av otrygghet och en svårighet att hantera förändringar. Som närstående kan du hjälpa till att skapa rutiner i vardagen exempelvis genom att komma överens om när ni ska ses nästa gång, när ni ska gå och handla eller ta en promenad. Det är bra att i god tid meddela om ändringar och även vara beredd på att ge utrymme för de känslor som en ändring kan ge upphov till. 

 

Instabilitet i känslolivet är ofta förknippad med känslor av misslyckande och en negativ attityd hos andra människor. Ärlig, positiv respons och uppmuntran kan därför vara nödvändiga och välkomna korrigerande upplevelser.

Många kan även ha erfarenhet av att man inte har lyssnat på deras upplevelser och känslor eller tagit dem på allvar. Instabiliteten kan vara förknippad med upprepade upplevelser av att man inte har fått visa eller känna någon viss känsla, och att uttrycka den känslan öppet kan fortfarande vara förknippat med rädsla eller skam. I sådana fall behöver man mycket bekräftelse på att det är tryggt och tillåtet att uttrycka sårbara känslor. Genom validering visar man för den andra att hens upplevelse är verklig och förståelig samt att det inte är någonting fel eller skamfyllt med känslan som hen upplever. Beteenden som är skadliga för en själv eller andra och tolkningar ska dock inte valideras.